Okej. Kanske ska börja med att säga att jag lever och är framme hos min värdfamilj i Dallas.
Det har hänt en hel del sedan jag lämnade Sverige och satte mig på ett plan till The land of the free and the home of the brave. Ja, USA är ett säreget land, det kan jag lova er.

Mitt humör och mina känslor har varit mer upp och ner än det någonsin varit tror jag (möjligtvis var man som en berg- och dalbana i tonåren, och det här är bra nära alltså), men nu börjar bitarna falla på plats. Tror jag. Har försökt hålla uppe en god fasad i alla fall och nu har den där fasaden försvunnit och övergått till ett sorts oroligt lugn som jag behöver för att klara detta. Tror jag...


I alla fall,
måndagen den 10 Januari, lite mer än en vecka sen idag för att vara exakt, satte jag mig på ett plan till New York för att starta upp något som kommer bli min vardag för resten av detta år. (+ lite till)
Jag och ett helt gäng andra svenska blivande Au Pairer landade ivriga på JFK Airport i New York och var helt uppspelta över att vi faktiskt var sjukt nära Manhattan.

Sara (en svensk au pair) & Jag på Heathrow i London. Mellanlandning.


Use it wisely. Because the time wont wait for you...


Manhattan.......... I'll be back, for sure



Vi kom fram till ett väldigt fint hotell på kvällen och jag har inte riktigt känt på innebörden av jetlag förut men den började iallafall då när klockan typ var 3 på natten den kvällen, och pågår faktiskt än.. Gäspar konstant.
I alla fall så fick vi vääääldigt mycket information under dessa tre dagar och jag är glad att vi hade en helskön "lärare" för annars hade det blivit ruskigt jobbigt att sitta där.
Men man var så himla uppspelt och trött och borta och glad och orolig och nervös och.. ja, så man hann inte riktigt tänka klart utan bara satt där och försökte ta in så mycket som möjligt av informationen man fick. Hälften åkte dock ut genom det andra örat lika fort som det åkte in, men det är smällar man får ta.

Last day at orientation. Nervös och återigen väldigt nervös..


Mina favorittjejer from orientation! Johanna, Linda, Cassandra & Johanna



Jag har stött på lite av den amerikanska kulturen redan och det kommer nog ta ett tag innan man kommer acceptera alla skillnader, speciellt när man tar hand om barn. Som tur är har jag hamnat i en bra familj vilket gör det hela lite lättare.

Shoppingen är dock amazing. Har inte riktigt varit ut och shoppat på riktigt men av det jag sett så kommer jag nog förmodligen få köpa en ny resväska innan jag åker hem igen. Allt är sååå mycket billigare än vad det är hemma och ändå sååå mycket bättre. Kommer sakna Gina Tricot dock... NOT!

I Stamford med hälften av svensk-gänget.



Jag har inte blivit annat än hjärtligt välkommen hit till Frisco och familjen vilket känns oerhärt tryggt då jag trots allt kommer bo här i ett helt år. Om inte något går tokigt vill säga.
Amanda, familjens gamla Au Pair, åker hem imorgon och har varit så oerhört hjälpsam och ett fantastiskt stöd de dagar jag varit här. Vet inte riktigt hur jag hade klarat mig utan henne faktiskt. Hon har visat mig hur det mesta fungerar och vilka uppgifter jag kommer ha, hon har visat mig runtomkring här i Frisco och vi har träffat några av hennes vänner på bl.a. middag och Starbucks. 
Imorgon åker hon som sagt hem och jag lämnas kvar här för att få komma igång med mitt jobb och börja ta ett stort ansvar.
Det kommer bli tufft i början då man inte riktigt vet exakt hur rutinerna går till och vart alla ställen dit pojkarna ska ligger, men jag och familjen får hjälpas åt helt enkelt.

Min garderob...!


På Hibachi, en japansk restaurang där de lagade maten framför dina ögon!


Trevliga Svenska Dallas-tjejer! Sara, Amanda och Evelinn på Hibachi.



Är sjukt nervös/ångestfylld över att ta över Amandas jobb för hon har verkligen gjort ett sjukt bra jobb med dessa pojkar alltså. All heder. Är lite rädd över att jag inte ska kunna axla hennes roll lika bra, men jag ska göra mitt bästa. Det ska jag göra varje dag.


Nu när jag kommit fram och stadgat mig lite kommer jag förmodligen börja skriva lite mer här i bloggen. Har många tankar och upplevelser att dela med mig av så även för min egen skull är det bra att jag skriver här. Har nämligen inte världens bästa minne...

Nu är klockan 23.40 och sängen ligger och väntar på mig.
Skriver kanske imorgon då jag kommer jobba min första dag själv. Och första gången jag kör bil i staterna. Här kör vi bara pang bom!

X