Ja, nu sitter vi här på självaste Nyårsafton och tänker tillbaka på året som varit. Summerar upp om det varit bra, dåligt eller helt enkelt en blandning av lite av varje. Jag skulle få skrivkramp många gånger om ifall jag skulle försöka summera upp detta år, 2011, då jag har så mycket tankar och varit med om så mycket som jag knappt kunnat drömma om under dessa 355 dagar. Ja, jag lämnade Sverige för så många dagar sen och det är helt ofattbart. Jag har väntat på denna dag så himla länge, men när den väl är här kommer det som en chock. En chock som i att det helt plötsligt gick så fort, en chock som i att jag är så stolt över mig själv och att jag klarade av detta, och en chock som i att jag faktiskt ska lämna det här livet om 17 dagar.

Det har varit alldeles underbart många stunder, jag har fått göra resor som jag har legat i sängen hemma i flickrummet och fantiserat om.
Jag har blivit kär i New York City som över en helg fängslade mig så att det är oförklarligt. Jag har varit uppe i Norr och fått lite svensk känsla i självaste "USA's Sverige", Minnesota. Jag har doppat tårna i Lake Michigan och fått se Chicago från USA's högsta byggnad. Jag har fyllt "myndig" i Los Angeles och känt mig som en stjärna på Walk of Fame i Hollywood. Fick känna på the Pacific Ocean och inse att jag aldrig kommer bosätta mig där jag inte har nära till havet. Jag har spelat på enarmad bandit i Las Vegas och fått vittna mina fina gifta sig. Jag har legat på kanten till ett stup vid Grand Canyon och fått se ett av de stora 7 med egna ögon. Fått se det som inte kan fångas på bild. Om 17 dagar åker jag tillbaka till kära New York City och möter upp en av mina bästa vänner för att spendera en helt fantastisk vecka med henne. Det låter klyschigt, men jag är oerhört tacksam till allt jag fått uppleva.

Detta år har fått mig att växa och bli säkrare i mig själv. Att åka till ett land där ingen pratar ditt modersmål gör att jag varit tvungen att våga mer än vad jag gjort hemma. Frågar man inget får man inte veta något och det har gjort mig några centimeter längre. Jag har träffat de mest fantastiska vänner här borta och jag förstår inte vart dom har varit hela mitt liv? Det är helt ofattbart hur man kan klicka så bra med några människor man aldrig träffat förut och som man "måste" vara med. Inte det att man är tvungen att vara med någon, men man kopplas ihop med människor man aldrig träffat förut och känner inte en själ här borta, och jag har vänner jag umgås med då och då här, utan att känna att jag behöver träffa dom väldigt ofta, men med Evelinn och Matilda har det varit helt annorlunda. Jag skulle inte byta bort dom mot någonting i hela världen.
Min värdfamilj har varit fantastisk, och det är få förunnat vad jag har haft för möjligheter under mitt år. Jag har inte haft någon curfew och jag har haft en alldeles egen bil. Jag har kunnat handla precis vad jag vill ha i matväg och jag har aldrig känt mig inlåst liksom. Det har varit väldigt fritt och det tycker jag har varit underbart. Jag är en person som behöver min egentid och det har inte alltid varit lätt att bo ""på jobbet".
Det har inte alltid varit lätt att vara inneboende och efter ett år hos en amerikansk familj känner jag att jag aldrig vill vara inneboende igen. Det är svårt att känna sig 100% hemma, för det är inte mitt hemma, och ibland kan man känna sig i vägen och obekväm att gå och plocka i någon annans kyl. Men för det mesta har det varit bra!

Jag skulle vilja säga att 2011 har varit mitt år, och det har varit en upplevelse jag alltid kommer ha med mig och jag kommer alltid kunna gå tillbaka och känna att det här gjort mig starkare. Och det har det, det har för det mesta varit helt underbart. Livet utanför Au Pair-jobbet, alltså. För det var nog inte som jag hade tänkt mig kanske, jag vet inte, men jag kan ju helt enkelt gå in i mig själv och känna efter, för det har inte gjort mig lycklig. Det här jobbet har många gånger fått en att känna sig liten och sårbar, eller rättare sagt, det har fått MIG att känna mig liten. Det har många gånger känt mig som en fantastisk människa också, för det har jag fått höra.
Men jag hoppas mer på att få säga att 2012 kommer bli mitt år. Det ska bli mitt år. Det ska bli en nystart och en början på något annat. Sitter och lyssnar på Demi Lovato's "Skyscraper" och jag är inte nere på backen alls, men nästa år ska jag helt enkelt sikta lite högre.
"You can take everything I have
You can break everything I adm
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper"

2012 ska bli mitt år och det jag längtar till mest är att få komma hem och krama om min familj och mina vänner. Det är allt jag behöver.
Så, som vanligt babblar jag på och skulle kunna skriva en hel bok om mina tankar och det här året, men vi slutar här och jag vill önska er alla ett Gott Nytt År! Snart ses vi i Sverige!
X