"Everything happens for a reason"
Jag tror att allt händer av en anledning och att ödet visar vägen genom våra liv.

Igår var det den 11 September och 10 år sedan terrorattacken. Det finns mycket man skulle vilja säga, men jag får inte fram så mycket för än idag är helt ofattbart allt som hände. Det är lika overkligt för mig att titta på bilder och videoklipp från den dagen och jag begriper inte hur allt bara rasar samman inom loppet av sådan kort tid. Jag begriper inte mer än att alldeles för många människor miste sina liv och alldeles för många människor miste någon i sin närhet. Framför allt går tankarna till dessa människor och heder åt alla som miste sina liv för att rädda andra. De kommer alltid vara hjältar. Always remembered, never forgotten.

För några dagar sedan kraschade ett plan i Ryssland med ett helt hockeylag och majoriteten av alla passagerare dog. En av dessa var vår svenska målis Stefan Liv och allt blir bara så tydligt när någon person man antingen känner eller hört talas om går bort. Det dör människor varje dag och jag menar inte att någon är mer värd än någon annan, men när någon från sitt hemland går bort tänker man efter lite extra och det känns mer nära på något vis. Det blir så himla uppenbart hur skört livet är och att man måste ta vara på varenda dag och uppskatta allt som livet har att ge.

Det kommer både bra och sämre stunder, men livet är samtidigt för kort för att gå runt och oroa sig för saker. Man måste leva i nuet och våga gå vägar som leder mot okänd mark. Det är ödet, men just nu vill jag inte tro på ödet när sånt här händer och jag vill inte tänka att det var meningen att varken 9/11 eller denna flygkrasch skulle hända. Allt är så tragiskt och man tänker på alla familjer som mist någon nära.

Allt detta hemska får mig att känna tacksamhet för alla möjligheter jag fått och alla fantastiska människor som finns i mitt liv för utan er hade inte livet varit detsamma. När sådant händer vill man bara vara med sin familj och sina vänner och visa hur mycket man älskar dem och hur mycket de betyder för en. Just idag önskar jag att jag kunde vara hemma och få krama om mina fina. Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mig. ♥

Jag är samtidigt stolt över mig själv som vågat göra det jag gör och inte låter osäkerhet eller rädsla stoppa mig att bara åka iväg och göra det jag vill. Nästa flygresa kommer dock säkert vara lite nervös.. Och jag som älskar att flyga.

Det här är mitt liv och jag tänker leva det på mitt vis. "This is your world, shape it or someone else will".
Man vet inte vad morgondagen har att ge och jag sitter här idag, i Dallas, Texas, USA av alla ställen, utav en anledning. Det är meningen att jag ska vara här just nu samtidigt som det är meningen att jag ska hem i Januari igen också. Jag är klar här då. Jag visste inte det innan jag åkte, men nu vet jag att jag är klar efter ett år här. Ibland tror jag att jag är klar redan nu, ibland försöker jag intala mig själv att jag kanske bara ska åka hem ändå, men det är inte meningen. Livet är en berg- och dalbana och det kommer inte alltid vara ett party i Austin, men det kommer bara göra mig starkare. Alla motgångar kommer göra mig väl. Det vet jag. Det är inte alltid jag inser det, eller ens försöker ta in det, och ibland vill jag bara ge upp. Men då tänker jag tillbaka på alla fina stunder och för det mesta går det upp för mig att jag faktiskt bara lever livet. Jag kanske inte märker det så tydligt, men jag har verkligen växt som person och hela den här upplevelsen känns lite som en dröm. En dröm som fortfarande pågår och som jag kommer vakna upp ur när jag kommer tillbaka till Sverige igen. Då börjar verkligheten igen och det är då jag verkligen kommer inse hur mycket jag växt under den här perioden. Jag kommer säkert inse att inget har förändrats i Ö-vik och att allt har stått på paus medan jag har varit här borta och att jag trycker på play igen när jag kommer tillbaka och det känns som att jag aldrig varit borta. Allt är detsamma, förutom jag. Vi får se, och jag kan inte säga hur allt kommer bli när jag kommer hem, men det är då jag måste ta tag i livet och välja nya vägar. Som sagt, det här känns som en dröm och ibland får jag nypa mig lite extra hårt i armen för att inse att det bara är livet.

Nu blev det jättelångt och klockan är 00.00 och jag måste gå och sova men jag har alldeles för mycket som ligger och snurrar uppe i hjärnkontoret så jag var bara tvungen att få skriva ner litegrann av vad som pågick. Skulle kunna skriva en hel bok om allt jag tänker på och hur hela den här upplevelsen får mig att fundera, men samtidigt växa i mig själv varje dag. Jag har aldrig varit så fundersam, fått så många tankeställare eller haft så många diskussioner med mig själv förut, men jag tror att det får mig att bli starkare i mig själv också, trots att jag fällt många tårar under detta år. Vi får se helt enkelt.

Nu ska jag avsluta detta och jag förstår om du inte orkat läsa igenom all den där texten, det var mest bara en tanke från mig själv och även till mig själv, och jag kommer säkert gå tillbaka och titta på den när jag funderar på flygresan hem igen, men tills dess får den stå här för det var skönt att få det nerskrivet.
Nu har jag varit i TX i 8 månader, dagen till ära, och nedräkningen fortsätter.

Imorgon ska jag berätta om den bästa helgen hittills i USA. Och den tillbringades inte ens i Dallas, men självklart med mina finaste.
X