Kära dagbok, det är nu det börjar. Här och nu.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om 2010, vad jag varit med om, lämnar kvar och tar med mig till det nya året, men jag känner inte riktigt att det är därför jag skriver denna blogg. Jag har varit med om mitt livs resa och jag ångrar inte en sekund att jag gjort den eftersom att den har betytt mer för mig och min framtid än jag någonsin kunnat ana. Den har gett mig mersmak. Mersmak åt livet. Den har gett mig så mycket mer än bara upplevelser och jag är så otroligt tacksam för att jag haft möjlighet att göra den.

Men denna blogg kommer handla om mitt nästa äventyr. Om lite drygt en vecka sitter jag på ett plan påväg till New York för att starta upp det som kommer sysselsätta mig det kommande året. Jag ska nämligen åka iväg till USA för att jobba som Au Pair. Jag har hittat (min värdfamilj har hittat mig vilket jag är evigt tacksam för) en fantastiskt fin familj i Dallas, Texas med två pojkar på 5 och 11 år som jag kommer att ta hand om. Allt känns bra, so far, och just nu skulle jag bara vilja vara där och träffa familjen på riktigt.

Tyvärr har jag den jobbigaste tiden framför mig den kommande veckan. Mycket och många ska hinnas med och jag känner att tiden bara rinner ur mina händer. Allt utom resväska är fixad, så i princip är jag redo att åka iväg. Säga hej då.
Fysiskt. Dock inte psykiskt. Fick en riktig reality check idag när mamma sa;
"Men guuuud, det är ju redan nästa vecka du åker!! Jag kan inte fatta att det är redan nu."

Nej, det kan inte jag heller. Allt har gått så fort ända sen jag kom hem från Asien, för då var det så mycket kvar att fixa och allt kändes så långt borta. Nu åker jag om en vecka. När vi lämnade Sverige för 2 månader i Asien visste jag ju att det "bara" var 2 månader borta, och jag hade Emelie. Nu åker jag ensam. Helt ensam lämnar jag tryggheten, men jag vet att jag kommer klara det. Jag kommer klara det för trots att jag åker själv, vet jag vad och vilka som finns kvar här hemma. Går det åt helvete finns det plan som går hem igen. Men jag är stark. Jag tänker inte låta minsta lilla motgång bryta ner mig. Tvärtom ska jag få det att stärka mig. Det här är någonting jag verkligen velat göra länge. Jag ångrar hellre att jag gjort det än att jag aldrig åkte. No regrets.


Vi börjar sådär, och fortsätter med del 2 en annan dag. Som sagt, det här är bara början. Nu siktar jag på ett fantastiskt 2011 med många spännande upplevelser och möjligheter. Gör det du också.


Nu kör vi!



  
Virgin Island, Bohol, Filippinerna 2010. Tycker bilden talar för sig själv. :)